Monthly Archives: March 2014

Långsamt och stressigt

Eftersom vi vill få F att röra på sig lite mera, och för att det blir närmare till förskolan om man går uppför trapporna istället för runt hela gångbanan, så bestämde vi oss för att sluta ta vagnen dit. Och istället låta en 3-åring som är tvärilsken i en halvtimme efter varje overallpåklädning eftersom den är trång, gör ont, får honom att ramla, en 2-åring som är snabb som en vessla och gärna skulle springa hela vägen till förskolan själv, och en 2-åring som hellre går baklänges, vänder på varje sten och var tionde meter lägger sig ner på marken och blundar tills någon kommer och lyfter upp honom, gå hand-i-hand på trottoaren, över gatan, ner med hissen (med EN knapp som tre vill trycka på), genom tunneln, förbi Pressbyrån och tunnelbanan (båda stora frestelser), uppför tre långa trappor, och vara framme tidigast klockan åtta (eftersom skolan öppnar först då) och senast klockan åtta (eftersom jag inte hinner i tid till morgonmötet om jag lämnar senare än så). Det gick sådär för att uttrycka det milt.

Mamman som hämtade hem samma skara, då de dessutom var trötta, uppspelta och hungriga, använde inte lika milda uttryck. 

 

Vagnen får vara kvar till i höst. Vi ger oss på projektet att sluta med napp istället. 

Advertisements

Ropade hej för tidigt

Efter att i tre helger tvättat oss alla med oljigt lusschampo och sen under högljutt protesterande luskammat alla (och lyckats tova till det en hel del) utan att hitta minsta lilla lus eller ägg på någon av oss vågar jag nog påstå att förskolan hade fel.

Allt annat har vi dock åkt på allihop i omgångar, så mycket mysigt hemmahäng har det blivit. När man inte varit alltför däckad för att uppskatta det.

F har fått ett utlåtande från förskolan inför BVC’s utredning. Väldigt deppigt att läsa. Främst för att eftersom när de rabblar upp allting som han har problem med så kändes det som väldigt mycket. Och så har de ju också bara fokuserat på det som är annorlunda på ett negativt sätt. Inte så kul att läsa sådant som indirekt känns som klagomål på hur ens barn är som person eller reagerar på saker. Även om jag vet att personalen tycker om honom och bara gör det här för att vi ska få hjälp och stöd i hur vi gemensamt kan hjälpa F att utvecklas på bästa sätt så är det jobbigt att få det svart på vitt. Det finns liksom ingen återvändo nu. Det är något som är lite speciellt med F, och som mamma kan jag bara hoppas att han aldrig själv kommer uppfatta det som ett problem. För egentligen är det den enda oron jag har.