Mycket nu

Först mycket att tänka på. Ett erbjudande om utlandstjänst som skulle innebära roligare arbetsuppgifter och troligen bättre framtida karriärmöjligheter för den ena mamman och möjlighet för den andra att vara hemmamamma. Men som förstås också skulle innebära att barnen måste sluta på bästa förskolan och flytta till ett främmande land med nytt språk och annan kultur. (Varav två av barnen inte kommit igång med (det talade) språket och ett har svårt förändringar och värme). Eftersom det är mammorna som bestämmer i den här familjen trots att vi är i minoritet blev det till slut ett ja. Med en del ångest men förhoppning om att två år utomlands med mycket tid ihop som familj och utan overaller (bästa fördelen!) sammantaget kommer att vara positivt för våra barn.

Så. Ja. Sen aningen mycket att planera som följde på det beslutet. Samtidigt andra redan inplanerade planer, som en födelsedagsresa till Prag, en resa till Barcelona och besöka barnens nyfödda kusin, två veckor på Öland, besök hos morföräldrar i Skåne, några veckors jobb och utbildning. Och så tre BUP-träffar för F som enligt senaste läkarutlåtandet har asperger. Och en vanlig fyraårskontroll.

Detta samt packning, uppsägning, uthyrning, vaccinationer, inköp, förberedelser mm ska vara klart om två månader. För då sitter vi på planet till Bangkok!

Advertisements

Slutet på en era

Ville att T och U skulle sluta med napp, men visste inte hur jag skulle göra det på bästa sätt. Till slut sa jag bara till dem att om de slängde alla sina nappar i sopnedkastet så skulle de få varsin glass. Vilket de båda genast sprang och gjorde. 

På kvällen frågade de efter napparna, men accepterade direkt svaret att de var bortkastade. Sen dess inte ett ord om napparna! (Var två veckor sedan) 

Nästa punkt på dagordningen; sluta med blöjor. 

Långsamt och stressigt

Eftersom vi vill få F att röra på sig lite mera, och för att det blir närmare till förskolan om man går uppför trapporna istället för runt hela gångbanan, så bestämde vi oss för att sluta ta vagnen dit. Och istället låta en 3-åring som är tvärilsken i en halvtimme efter varje overallpåklädning eftersom den är trång, gör ont, får honom att ramla, en 2-åring som är snabb som en vessla och gärna skulle springa hela vägen till förskolan själv, och en 2-åring som hellre går baklänges, vänder på varje sten och var tionde meter lägger sig ner på marken och blundar tills någon kommer och lyfter upp honom, gå hand-i-hand på trottoaren, över gatan, ner med hissen (med EN knapp som tre vill trycka på), genom tunneln, förbi Pressbyrån och tunnelbanan (båda stora frestelser), uppför tre långa trappor, och vara framme tidigast klockan åtta (eftersom skolan öppnar först då) och senast klockan åtta (eftersom jag inte hinner i tid till morgonmötet om jag lämnar senare än så). Det gick sådär för att uttrycka det milt.

Mamman som hämtade hem samma skara, då de dessutom var trötta, uppspelta och hungriga, använde inte lika milda uttryck. 

 

Vagnen får vara kvar till i höst. Vi ger oss på projektet att sluta med napp istället. 

Ropade hej för tidigt

Efter att i tre helger tvättat oss alla med oljigt lusschampo och sen under högljutt protesterande luskammat alla (och lyckats tova till det en hel del) utan att hitta minsta lilla lus eller ägg på någon av oss vågar jag nog påstå att förskolan hade fel.

Allt annat har vi dock åkt på allihop i omgångar, så mycket mysigt hemmahäng har det blivit. När man inte varit alltför däckad för att uppskatta det.

F har fått ett utlåtande från förskolan inför BVC’s utredning. Väldigt deppigt att läsa. Främst för att eftersom när de rabblar upp allting som han har problem med så kändes det som väldigt mycket. Och så har de ju också bara fokuserat på det som är annorlunda på ett negativt sätt. Inte så kul att läsa sådant som indirekt känns som klagomål på hur ens barn är som person eller reagerar på saker. Även om jag vet att personalen tycker om honom och bara gör det här för att vi ska få hjälp och stöd i hur vi gemensamt kan hjälpa F att utvecklas på bästa sätt så är det jobbigt att få det svart på vitt. Det finns liksom ingen återvändo nu. Det är något som är lite speciellt med F, och som mamma kan jag bara hoppas att han aldrig själv kommer uppfatta det som ett problem. För egentligen är det den enda oron jag har.

Hurra vi har fått löss

Det går löss på F’s avdelning och idag hade de hittat tre stycken loppor och några bett även på honom.
Med tanke på att löss har dykt upp på förskolan flera gånger utan att han fått det, och att F i höstas hade vattkoppor utan att något annat barn smittades tänker jag att det åtminstone är positivt att han har varit så pass nära ett annat barn att en lus kunnat hoppa över. (Ja, jag vet att det kan ha smittat via en matta eller mössa)

Hans pedagoger oroar sig för övrigt över att han inte kan det sociala spelet. Han söker tydligen aldrig kontakt med andra barn på förskolan, och besvarar inte heller deras (troligen få numera) försök. De upplever också att han drömmer sig bort i många situationer, inte har ögonkontakt, att han inte förstår flerstegsinstruktioner och inte lyssnar på oriktad information.

Jag tänker att han är tre år och bara har gått i några månader i denna grupp med 25 barn varav de flesta fyller sex i år. Och att han umgås mycket med sina mammor och bröder. Och att han utvecklat vissa förmågor på bekostnad av andra men att det kommer jämna ut sig. Och så tänker jag att jag inte ska vara en sådan förälder som blundar för mina barns eventuella problem. Och så blir jag väldigt orolig.

Fas två

En månads nyktert vegan-ekologiskt sockerfritt leverne – check!

Nu börjar nästa fas, då är det träning som gäller! Minst tre pass på gymmet i veckan, ta trapporna till jobbet, stå upp vid skrivbordet minst halva dagen, gå ut en sväng på lunchen, gå av/på en tunnebanestation innan.

Felklätt men rätt tänkt

Några gånger när jag har hämtat på lilla förskolan har barnen råkat få någon annans kläder på sig. En gång hade T en rosa volangtröja som det stod Proud Princess på. En annan gång hade han en lila kortklänning. Och idag hade U en röd Hello Kitty mössa.

Vet inte om de bara uppmärksammat att våra barn har alla slags plagg eller om de har en rent allmänt neutral inställning till kläder, oavsett vilket så gillar jag att de tar för givet att våra killar mycket väl skulle kunna ha klänning, rosa eller volanger.

Är det inte den ena

Jag har bara tänkt på att U inte pratar, så inte förrän en väninna igår påpekade att T inte heller pratar och jag analyserade hans tal en stund insåg jag att han nästan inte uttalar några ord rätt. Eller ens i närheten. Han låter väldigt mycket, kommunicerar hela tiden med alla, och har en perfekt satsmelodi. Han kan även tralla melodier så att man direkt hör vilken låt det är. Men i princip allt är tydligen obegripligt för alla utom mig.

Diagnos 08

U ska få sin hörsel utredd eftersom han fyllt två år och inte börjat prata. Har i princip aldrig jollrat, härmat eller låtsaspratat heller, den fulla repertoaren består av orden nooo (hans namn), baaa (Spöket Laban) och kooo (frukost, han är alltid väldigt hungrig när han vaknar). Han säger alltså inte ens mamma.

Så döm om min förvåning när vi i helgen åkte tunnelbana tillsammans och han plötsligt utbrister “ooo-deee-plaaa” just när högtalarrösten annonserat “Nästa Odenplan”.

Lyckades förstås inte få honom att säga det igen, men det värmde ändå stockholmsmammans hjärta.